Om vi förstått detta med den fria viljan, inser vi, hur dumt det är att fråga som någon en gång frågade mig: ”Varför skapade Gud en varelse av så skum natur att den gick vilse?” Ju bättre stoft en varelse är gjord av - ju klokare, starkare och friare den är – desto bättre kommer den att vara, om den går i det rättas tjänst, men också desto sämre, om den går i det ondas. En ko kan inte vara särskilt god eller särskilt ond; en hund kan vara både bättre och sämre; ett barn ännu bättre och ännu sämre; en vanlig människa i högre grad i båda riktningarna, ett geni ännu mer, än övermänsklig ande bäst – eller värst – av dem alla.
Hur kom det sig, att den mörka makten gick vilse? Här ställer vi otvivelaktigt en fråga, på vilken ingen människa kan ge något bestämt svar. En rimlig – och traditionell – gissning, som bygger på vår egen erfarenhet om att gå vilse, kan man emellertid tillhandahålla. I samma ögonblick som man överhuvud taget har ett jag, finns det en möjlighet att sätta det egna jaget främst – att vilja bli medelpunkten – ja att själv bli Gud. Det var satans synd – och det var den synd han lockade mänskligheten till. /…/
Vad satan slog i våra gamla förfäder var tron att de kunde ”bliva såsom Gud” – att de kunde vara sig själva nog som om de skapat sig själva – att de kunde vara sina egna herrar – själv uppfinna något slags lycka utan Gud, lösgjorda från Gud. Och från detta hopplösa försök härstammar nästan allt som vi kallar mänsklighetens historia – rikedom, fattigdom, ärelystnad, krig, prostitution, klasskamp, imperialism, slaveri – den långa fruktansvärda historien om hur människan sökt finna något annat än Gud som skulle göra henne lycklig.
Skälet till att det aldrig kommer att lyckas är, att det är Gud som skapat oss; gjort oss på samma sätt som när en människa uppfinner en maskin. En bil konstruerades att drivas med bensin och den gick inte bra med något annat. Gud konstruerade nu maskinen människan att drivas av honom själv. Han själv var den eld som avsåg att få vår ande att brinna eller den föda vår ande skulle livnäras av. Det finns inget annat. Det är därför det just inte tjänar något till att be Gud göra oss lyckliga på vårt eget sätt utan att bekymra oss om religion. Gud kan inte ge oss frid och lycka där han inte själv är med, ty de finns inte där. Det finns ingenting sådant.
Det är historiens nyckel. Oerhörd energi och förbrukats, kulturer har byggt upp, förträffliga institutioner har skapats, men för var gång är det något som gått snett. Något ödesmättat fel har alltid fört själviska och grymma människor till maktens höjder och allt har fallit tillbaka i grus och spillror. I själva verket strejkar maskinen. Den förefaller starta bra och gå ett slag, men därpå bryter den samman. Man försöker få ingång den med samma odugliga drivmedel. Det är vad satan gjort med oss människor.
Och vad gjorde Gud då? Först och främst gav han oss samvetet, känslan för rätt och orätt. Och hela historien igenom har det funnits människor som sökt (somliga mycket strängt) att lyda det. Ingen av dem har lyckats fullständigt. För det andra ingav han mänskligheten vad jag skulle vilja kalla goda drömmar: jag menar dessa underliga myter, spridda i alla de hedniska religionerna, om en gud som dör och uppstår på nytt och genom sin död på något sätt gett människorna liv på nytt. För det tredje valde han ett särskilt folk och använde flera sekel till att hamra in i dess huvuden vad slags Gud han är- att han var den Ende och att han vakade över rättfärdigheten. Detta folk var judarna, och Gamla testamentet skildrar hur denna gudsbild hamrades in.
Men nu kommer den verkliga chocken. Bland dessa judar framträdde plötsligt en man som går omkring och talar, som vore han Gud själv. Han säger att han kan förlåta synder, han påstår att han alltid funnit till. Han säger att han skall återkomma vid tidernas slut för att döma världen. Låt oss nu göra detta klart för oss. Bland panteister som hinduer skulle vem som helst kunna säga, att han var en del av Gud eller ett med Gud: det skulle inte vara något särskilt konstigt med det. Men eftersom den här mannen är jude, kunde han inte mena en sådan Gud. Ordet Gud betydde i deras mun det väsen som utanför världen som skapat den och som var oändligt annorlunda än allt annat. Och har man förstått detta, inser man att vad denne man sade helt enkelt var det mest chockerande som någon människotunga någonsin yttrat.
En del av hans anspråk glider lätt förbi oss utan att vi märker det, för vi har hört det så ofta, att vi inte längre tänker på dess innebörd. Jag menar anspråket på att kunna förlåta synder – alla synder. Men såvida talaren inte är Gud själv, är detta i verkligheten så förmätet, att det förefaller komiskt. Vi kan alla förstå, att en människa kan förlåta något ont som tillfogats henne själv. Du trampar mig på tårna och jag förlåter dig, du stjäl mina pengar och jag förlåter dig. Men vad skulle vi ta oss till med en man som utan att själv bestulits eller trampats påstod, att han förlåt er för att ni trampat andra på tårna och stulit andras pengar. Han är inte klok, skulle vara det lindrigaste ni skulle säga om honom. Och ändå var det så Jesus gjorde. Han tillsade människor, att deras synder var dem förlåtna och han väntade aldrig för att fråga alla de andra, som de säkerligen skadat med sina synder. Han handlade tveklöst som om han varit den part som saker främst angick, den person som främst förorättades av alla oförrätter. Detta får mening endast om han verkligen var den Gud, vars lagar man brutit mot och vars kärlek kränktes av varje synd. I varje talares mun som inte vore Gud, skulle sådana ord innebära en dårskap och högfärdsgalenskap som saknar motstycke hos någon annan historisk person.
Likväl brukar (och detta är det sällsamma och betecknande) inte ens hans motståndare i regel få intrycket av dårskap och högfärdsgalenskap när de läser evangelierna. Ännu mindre är det fallet med fördomsfria läsare. Kristus säger, att han är ”mild och ödmjuk” och vi tror honom utan att besinna, att om han endast vore en människa, skulle ödmjukhet och mildhet vara de egenskaper vi minst av allt skulle tillskriva vissa av hans yttrande.
Jag söker här hindra att man kommer med den verkliga dårskapen man ofta får höra av folk: ”Jag går gärna med på att Jesus var en stor morallärare, men jag kan inte gå med på hans krav på att själv vara Gud.” Det är det enda vi inte får säga. En människa som endast vore människa och talade så som Jesus stundom gjorde, skulle inte vara någon stor morallärare. Han skulle antingen vara sinnesjuk – i nivå med mannen som påstår sig vara ett förlorat ägg – eller en djävul från helvetet. Ni måste träffa ert val. Antingen var och är denne man Gud Son eller en sinnesjuk, ni kan spotta på honom och döda honom som en demon – eller ni kan fall ner vid hans fötter och kalla honom Herre och Gud. Men låt oss slippa något beskyddande nonsens om att han var en stor mänsklig lärare. Den utvägen har han inte gett oss. Han avsåg inte det. /…/
Vi står alltså inför ett fruktansvärt alternativ. Denne man som vi talar om var (och är) antingen precis den han sade sig vara eller en sinnesjuk eller något ännu värre. Nu förefaller det mig uppenbart, att han varken var sinnesjuk eller ondskefull. Och följaktligen måste jag, hur underligt eller skrämmande eller otroligt det än kan tyckas, ansluta mig till den uppfattningen, att han var och är Gud. Gud har i mänsklig gestalt landstigit i denna av fienden ockuperade värld.
Hur kom det sig, att den mörka makten gick vilse? Här ställer vi otvivelaktigt en fråga, på vilken ingen människa kan ge något bestämt svar. En rimlig – och traditionell – gissning, som bygger på vår egen erfarenhet om att gå vilse, kan man emellertid tillhandahålla. I samma ögonblick som man överhuvud taget har ett jag, finns det en möjlighet att sätta det egna jaget främst – att vilja bli medelpunkten – ja att själv bli Gud. Det var satans synd – och det var den synd han lockade mänskligheten till. /…/
Vad satan slog i våra gamla förfäder var tron att de kunde ”bliva såsom Gud” – att de kunde vara sig själva nog som om de skapat sig själva – att de kunde vara sina egna herrar – själv uppfinna något slags lycka utan Gud, lösgjorda från Gud. Och från detta hopplösa försök härstammar nästan allt som vi kallar mänsklighetens historia – rikedom, fattigdom, ärelystnad, krig, prostitution, klasskamp, imperialism, slaveri – den långa fruktansvärda historien om hur människan sökt finna något annat än Gud som skulle göra henne lycklig.
Skälet till att det aldrig kommer att lyckas är, att det är Gud som skapat oss; gjort oss på samma sätt som när en människa uppfinner en maskin. En bil konstruerades att drivas med bensin och den gick inte bra med något annat. Gud konstruerade nu maskinen människan att drivas av honom själv. Han själv var den eld som avsåg att få vår ande att brinna eller den föda vår ande skulle livnäras av. Det finns inget annat. Det är därför det just inte tjänar något till att be Gud göra oss lyckliga på vårt eget sätt utan att bekymra oss om religion. Gud kan inte ge oss frid och lycka där han inte själv är med, ty de finns inte där. Det finns ingenting sådant.
Det är historiens nyckel. Oerhörd energi och förbrukats, kulturer har byggt upp, förträffliga institutioner har skapats, men för var gång är det något som gått snett. Något ödesmättat fel har alltid fört själviska och grymma människor till maktens höjder och allt har fallit tillbaka i grus och spillror. I själva verket strejkar maskinen. Den förefaller starta bra och gå ett slag, men därpå bryter den samman. Man försöker få ingång den med samma odugliga drivmedel. Det är vad satan gjort med oss människor.
Och vad gjorde Gud då? Först och främst gav han oss samvetet, känslan för rätt och orätt. Och hela historien igenom har det funnits människor som sökt (somliga mycket strängt) att lyda det. Ingen av dem har lyckats fullständigt. För det andra ingav han mänskligheten vad jag skulle vilja kalla goda drömmar: jag menar dessa underliga myter, spridda i alla de hedniska religionerna, om en gud som dör och uppstår på nytt och genom sin död på något sätt gett människorna liv på nytt. För det tredje valde han ett särskilt folk och använde flera sekel till att hamra in i dess huvuden vad slags Gud han är- att han var den Ende och att han vakade över rättfärdigheten. Detta folk var judarna, och Gamla testamentet skildrar hur denna gudsbild hamrades in.
Men nu kommer den verkliga chocken. Bland dessa judar framträdde plötsligt en man som går omkring och talar, som vore han Gud själv. Han säger att han kan förlåta synder, han påstår att han alltid funnit till. Han säger att han skall återkomma vid tidernas slut för att döma världen. Låt oss nu göra detta klart för oss. Bland panteister som hinduer skulle vem som helst kunna säga, att han var en del av Gud eller ett med Gud: det skulle inte vara något särskilt konstigt med det. Men eftersom den här mannen är jude, kunde han inte mena en sådan Gud. Ordet Gud betydde i deras mun det väsen som utanför världen som skapat den och som var oändligt annorlunda än allt annat. Och har man förstått detta, inser man att vad denne man sade helt enkelt var det mest chockerande som någon människotunga någonsin yttrat.
En del av hans anspråk glider lätt förbi oss utan att vi märker det, för vi har hört det så ofta, att vi inte längre tänker på dess innebörd. Jag menar anspråket på att kunna förlåta synder – alla synder. Men såvida talaren inte är Gud själv, är detta i verkligheten så förmätet, att det förefaller komiskt. Vi kan alla förstå, att en människa kan förlåta något ont som tillfogats henne själv. Du trampar mig på tårna och jag förlåter dig, du stjäl mina pengar och jag förlåter dig. Men vad skulle vi ta oss till med en man som utan att själv bestulits eller trampats påstod, att han förlåt er för att ni trampat andra på tårna och stulit andras pengar. Han är inte klok, skulle vara det lindrigaste ni skulle säga om honom. Och ändå var det så Jesus gjorde. Han tillsade människor, att deras synder var dem förlåtna och han väntade aldrig för att fråga alla de andra, som de säkerligen skadat med sina synder. Han handlade tveklöst som om han varit den part som saker främst angick, den person som främst förorättades av alla oförrätter. Detta får mening endast om han verkligen var den Gud, vars lagar man brutit mot och vars kärlek kränktes av varje synd. I varje talares mun som inte vore Gud, skulle sådana ord innebära en dårskap och högfärdsgalenskap som saknar motstycke hos någon annan historisk person.
Likväl brukar (och detta är det sällsamma och betecknande) inte ens hans motståndare i regel få intrycket av dårskap och högfärdsgalenskap när de läser evangelierna. Ännu mindre är det fallet med fördomsfria läsare. Kristus säger, att han är ”mild och ödmjuk” och vi tror honom utan att besinna, att om han endast vore en människa, skulle ödmjukhet och mildhet vara de egenskaper vi minst av allt skulle tillskriva vissa av hans yttrande.
Jag söker här hindra att man kommer med den verkliga dårskapen man ofta får höra av folk: ”Jag går gärna med på att Jesus var en stor morallärare, men jag kan inte gå med på hans krav på att själv vara Gud.” Det är det enda vi inte får säga. En människa som endast vore människa och talade så som Jesus stundom gjorde, skulle inte vara någon stor morallärare. Han skulle antingen vara sinnesjuk – i nivå med mannen som påstår sig vara ett förlorat ägg – eller en djävul från helvetet. Ni måste träffa ert val. Antingen var och är denne man Gud Son eller en sinnesjuk, ni kan spotta på honom och döda honom som en demon – eller ni kan fall ner vid hans fötter och kalla honom Herre och Gud. Men låt oss slippa något beskyddande nonsens om att han var en stor mänsklig lärare. Den utvägen har han inte gett oss. Han avsåg inte det. /…/
Vi står alltså inför ett fruktansvärt alternativ. Denne man som vi talar om var (och är) antingen precis den han sade sig vara eller en sinnesjuk eller något ännu värre. Nu förefaller det mig uppenbart, att han varken var sinnesjuk eller ondskefull. Och följaktligen måste jag, hur underligt eller skrämmande eller otroligt det än kan tyckas, ansluta mig till den uppfattningen, att han var och är Gud. Gud har i mänsklig gestalt landstigit i denna av fienden ockuperade värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar