En i skocken

Då var det äntligen blogdags igen! Det har gått allt för lång tid sedan jag skrev något lite längre.

Mormor 90 år! Alla var där!
Det har så klart hänt en del sedan senast. Bland annat var vi uppe på Dyrön i helgen och firade min mormors 90-års dag. Alla släktingar var där, inte ett barnbarn eller barnbarnsbarn saknades. Det var speciellt kul för mig att träffa Diana igen. Jag har inte sett henne sedan i julas. Otroligt när man tänker på det!

Undervisning på bibelskolan
Jag har också varit inne på Biosfär och undervisat två måndagar i rad nu. Ska även in där måndagen som kommer. Jag undervisar utifrån min bok om rättfärdiggörelse genom tro och att bli det du redan är och ta emot det du redan fått. Första eftermiddagen kändes lite trevande, det kan vara svårt att hitta klassen och känna att allt stämmer. Ofta har man väldigt mycket att säga de första timmarna också för att få en början. Den andra måndagen skulle jag använda till att undervisa om helgelse, den andra sidan av vad Jesus gjort för mig på korset. När jag förberedde mig på morgonen kände jag att vi nog skulle vänta lite med det. Istället repeterade vi en del från veckan innan och så gick vi igenom Ps 23. Jag kände att vi skulle ta tid och njuta av Guds Ord.

Förbundsmåltiden
Vi avslutade eftermiddagen med lite undervisning om nattvard och sedan firade vi förbundsmåltiden tillsammans. Jag tycker att det alltid blir så bra när man först talat om David, Jonatan och Mefiboset. Hur Mefiboset kom in i förbundet genom löften som getts mellan två människor innan han själv var född. Och att han skulle äta vid kung Davids bord som en av hans söner. Förbundsmåltiden i det nya förbundet är en så konkret handling där vi i tro verkligen tar del av den största, vackraste och viktigaste gemenskap som finns.

Som en bibelberättelse, men typ nu…
När jag talade om ”Herren är min herde” fick jag höra en historia som jag aldrig ska glömma. Den kom in efter att vi gått igenom psalmen vers för vers.
En av eleverna på skolan är jude och var med i kriget mellan Israel och Libanon i början av 80-talet. Han berättade att hans grupp hade haft några väldigt intensiva dagar uppe i Libanons berg. De hade inte hunnit äta på tre dagar. När det lugnade ner sig lite kom en herde med sina får. Herden var kanske 16 år gammal. Soldaterna lade sig i bakhåll och väntade tills herden var riktigt långt borta. Han hade sina får efter sig, kanske några hundra. Fåren var rätt så utspridda och han var långt ifrån de sista i hjorden. Soldaterna rusade fram och stal det sista fåren när herden inte såg. Han tittade bak och sedan tänkte han bara någon sekund innan han började springa bak mot den plats där det sista fåret gått. Trots att han hade så många får efter sig och får ser så lika ut viste han exakt vilket får som fattades.

Vilken perfekt avslutning på en lektion om den 23:e psalmen! Det kändes ju som en biblisk berättelse, men mannen som upplevt det hela att i mitt klassrum! Men inte bara det. Vilken tanke det är att HERREN är min herde. Jag kan tycka att jag är så lik alla andra får, inget sticker ut. Jag är varken speciellt duktig eller speciellt svag, jag är ett får bland andra. Men så ser jag inte ut i Guds ögon. Han vet exakt vart jag finns i hjorden och han vakar alltid med sina intensiva ögon. Han käpp och stav är alltid redo att leda och skydda mig. Klart man blir tröstad och uppmuntrad.