Halvt död! Två dagar ute på Rönneå med elever. Först paddlade jag med en grupp elever, sedan kom Putte, Qvinton, Benjamin och Tom upp och vi paddlade igen, till sist, idag kom den sista gruppen upp.
Idag hade vi en riktigt skön dag, härliga elever, perfekt väder och en fin paddling.
Jag vaknade i mitt tält av att en stor bil med släp körde upp vid sidan av tältet. Tre män hoppade ut och pratade högt och bar på något tungt. Jag fattade inte riktigt vad som hänt förrän jag stack ut mitt sömniga huvud genom tältöppningen. De hade transporterat ett enormt picknickbord till lägerplatsen.
Men det var bra att de kom för jag höll på att försova mig. Hade tagit med en gammal bäddmadrass, så jag sov skönt som en kung.
Imorgon har vi grillfest och det blir i stort sett skolavslutningen för våra elever. Ännu ett år! Jag tror att det blir min fjärde årgång på Komet.
Såg just klart på en film jag börjat se innan jag åkte iväg för paddlingen. Den hette ”The Worlds fastest Indian” och handlade om en gammal man som hade en gammal motorcykel. Han hade en dröm om att ta den till Salt Lake City för att där sätta fartrekord (en sann historia). Många saker gick honom emot och förutsättningarna var inte de bästa. Men han övervann och levde sin dröm. En av karaktärerna i filmen frågade honom varför han gjorde vad han gjorde. Svarat var ungefär: Jag antar att belöningen finns i resan mot målet.
Jag är ingen äventyrlig person. Jag attraheras inte av åkattraktioner på tivoli, av bergsklättrare som bestiger världens toppar. Men mitt hjärta börjar pumpa när jag hör om människor som kastar av sig bekvämligheten och vågar påbörja sin resa. Det är så lätt att sitta lugnt i båten, man vet vad man har men inte vad man kan få. Men vi lever bara en gång och Gud menade att livet skulle vara mer än att existera. Jag pratar inte om att göra farliga saker eller kanske ens dramatiska. Men vi bör alla på drömmar om vilka människor vi vill vara. Så vad hindrar oss att bli det vi i våra hjärtan hoppas att vi kan bli. Och eftersom belöningen kanske inte endast finns vid resans slut utan också längs vägen kan vi påbörja färden och även om vi inte skulle nå ända fram, stannade vi i alla fall inte där vi var, vi förändrades och vårt liv fick inriktning och mål.
Jag vet att mina fingrar flyter snabbt över tangentbordet och att man inte bör skriva så mycket när man skriver för nätet. Man säger ju att människor inte orkar läsa så mycket på skärmen. Men vad då, några rader rätt från hjärtat, utan förnuftets censur och utan ”men” och ”om” kan väl aldrig skada. Tvärtom inspirera. Vi har ju fått vingar - så flyg!
Och föresten, jag fick mitt pris från Crossnet och Woxbiblia idag, två skivor med Lukasevangeliet… Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar