Då har vi vänt på två av mina värdefulla dyrgripar, stenar som lägger en grund för den som jag är. Nu var det dags för ytterliggare en.
Alla människor har föräldrar och utan att man kan hjälpa det påverkar de oss mer är vi kan ana. Till och med om vi aldrig skulle ha träffat dem bär vi ändå deras anlag i våra kroppar. Två människor har på något sätt blivit ett och genom det har vi kommit till. Vi bär alla på våra föräldrars arv.
Jag börjar mer och mer upptäcka hur lik jag är min pappa och det härliga med det är att jag är stolt över nästan allt av det. Nu när man är vuxen och fått en annan sorts relation till sina föräldrar förstår man bättre varför de gjorde som de gjorde, man förstår också hur de är som personer, inte bara som mamma och pappa.
Ens föräldrar är en grundsten i livet som man inte kan välja. Alla människor har denna grundsten varken de vill det eller ej. Det är upp till var och en att hantera och tackla situationen men du kan aldrig gräva upp den stenen och kasta ut den ur tomten, de kommer i alla lägen att tillhöra ditt livs bygge. Men du kan bestämma dig för vad du gör med den.
Eftersom man inte kan bestämma vilka föräldrar man ska få känns det som något av ett lotteri. Jag är enormt tacksamma för mina föräldrar både när jag tänker på dem som mamma och pappa till mig som liten och som mina föräldrar nu när vi bor 35 mil från varandra. De hade förmågan att skapa ett hem som kändes tryggt och där jag visste att jag kunde ta dem som språngbräda ut i livet. Jag behövde aldrig tveka på deras stöd varken när jag skulle börja spela fotboll som en liten kille, eller när jag skulle flytta till Staffanstorp och vara med och grunda en församling, 20 år gammal.
Bland det roligaste jag visste när jag var liten var att spela fotboll med pappa. Vi hade den stora stenen och tvättvindan som stolpar. Jag minns hur stolt jag var över min pappa när jag berättade för mina vänner att han hade varit den bästa fotbollspelaren på Dyrön och att han hade fått behålla vandringspokalen i klubben eftersom han blivit framröstad till lagets bästa spelar tre år i rad. För en liten kille är det så oerhört viktigt att kunna vara stolt över sin far och veta att man kan luta sig mot honom.
En annan sak vi gjorde som var fruktansvärt roligt var att ”jula mamma”. Jag vet fortfarande inte var det uttrycket kommer ifrån. Det gick i alla fall ut på att hela familjen hoppade på mamma och kittlade henne. Ofta lyckades hon vända min och min systers uppmärksamhet åt pappa istället så att vi hoppade på honom. Man kunde skratta så att man hade ont i magen och svårt att andas.
Nu på senare år har så klart vår relation utvecklats. Jag är så oerhört imponerad över hur de kan se mig och min syster som vuxna. Nu kan jag känna att vi har ett stort utbyte och de är öppna för mina tankar och jag är öppen för vad de säger. Även om vi bor långt från varandra och inte kan träffas så ofta vet man vilken familj man tillhör och var man ska vända sig om livet skulle krångla till sig.
I början av höstterminerna på skolan där jag jobbar sitter vi alltid ner med varje elev och intervjuar dem. Förra året satt vi och hörde många historier från tonåringar som redan varit med om för mycket i livet. Ofta handlade det som föräldrar som inte riktigt kunnat ta sitt vuxenansvar. Efter en vecka med dessa möten ringde jag hemma och tackade mamma och pappa för att de varit normala vettiga föräldrar. Det är det som behövs. Vi behöver fler ”Svensson-föräldrar” som går till jobbet, älskar sina barn över allt annat, spelar fotboll med dem, hjälper dem med läxorna, betalar sina skatter, inte lär dem att dricka alkohol och gör andra liknande helt vanliga saker. Det är det som skapar trygga barn, barn som kommer att växa upp och bli föräldrar.
En av de absolut största händelserna i mitt liv hände när jag var 13 år gammal. Det hela började på en fest som släkten hade hemma hos Maja och Elon. (Till min barndom hör många väldigt trevliga släktfester.) På denna fest kunde pappa inte hålla sig längre. Jag tror inte att han diskuterat saken med mamma innan, men jag vet inte. Hur som helst hade vi en lek där man skulle ta reda på hur bra olika par i släkten kände varandra. En av frågorna löd: ”För vad älskar din man dig mest?” Jag mins inte vad mamma svarade men jag vet att de inte fick någon poäng på frågan. När pappa skulle svara sa han: ”Jag älskar Mona mest för det barn hon bär på.” Det blev helt tyst bland alla mostrar och kusiner. Vad var det han hade sagt. Tankarna snurrade verkligen till några varv i min hjärna innan jag fattade vad som hade hänt. Jag hade aldrig tänkt tanken ens. Det hade alltid varit jag och min två år yngre syster och nu skulle vi bli en till.
Sommaren när Petra föddes var det hur varmt som helst. Hon föddes den 7:e juli och vi hade då legat ut med båten på havet i flera veckor, för att det var den enda platsen min mamma kunde trivas på, höggravid som hon var. Familjen var brunare än någonsin. Att få komma in på BB dagen efter och hålla denna lilla människa, känna släktskapet och få vara världens stoltaste storebror var bland det största jag varit med om. Vilken grej! Att få ha Petra i våra liv betyder oerhört mycket. Hon lärde mig massor och fortsätter att göra så nu 13, snart 14 år gammal.
Så för att avsluta denna lilla stenbetraktelse. Mina föräldrar har sått saker in i mitt liv som jag skördar varje dag. Det handlar om trygghet, framtidstro och en känsla av tillhörighet som man kan vara stolt över.
För övrigt kommer de ner hit nu till helgen och vi ska uppleva lite Skånsk vår hade vi tänkt. Härligt!
Alla människor har föräldrar och utan att man kan hjälpa det påverkar de oss mer är vi kan ana. Till och med om vi aldrig skulle ha träffat dem bär vi ändå deras anlag i våra kroppar. Två människor har på något sätt blivit ett och genom det har vi kommit till. Vi bär alla på våra föräldrars arv.
Jag börjar mer och mer upptäcka hur lik jag är min pappa och det härliga med det är att jag är stolt över nästan allt av det. Nu när man är vuxen och fått en annan sorts relation till sina föräldrar förstår man bättre varför de gjorde som de gjorde, man förstår också hur de är som personer, inte bara som mamma och pappa.
Ens föräldrar är en grundsten i livet som man inte kan välja. Alla människor har denna grundsten varken de vill det eller ej. Det är upp till var och en att hantera och tackla situationen men du kan aldrig gräva upp den stenen och kasta ut den ur tomten, de kommer i alla lägen att tillhöra ditt livs bygge. Men du kan bestämma dig för vad du gör med den.
Eftersom man inte kan bestämma vilka föräldrar man ska få känns det som något av ett lotteri. Jag är enormt tacksamma för mina föräldrar både när jag tänker på dem som mamma och pappa till mig som liten och som mina föräldrar nu när vi bor 35 mil från varandra. De hade förmågan att skapa ett hem som kändes tryggt och där jag visste att jag kunde ta dem som språngbräda ut i livet. Jag behövde aldrig tveka på deras stöd varken när jag skulle börja spela fotboll som en liten kille, eller när jag skulle flytta till Staffanstorp och vara med och grunda en församling, 20 år gammal.
Bland det roligaste jag visste när jag var liten var att spela fotboll med pappa. Vi hade den stora stenen och tvättvindan som stolpar. Jag minns hur stolt jag var över min pappa när jag berättade för mina vänner att han hade varit den bästa fotbollspelaren på Dyrön och att han hade fått behålla vandringspokalen i klubben eftersom han blivit framröstad till lagets bästa spelar tre år i rad. För en liten kille är det så oerhört viktigt att kunna vara stolt över sin far och veta att man kan luta sig mot honom.
En annan sak vi gjorde som var fruktansvärt roligt var att ”jula mamma”. Jag vet fortfarande inte var det uttrycket kommer ifrån. Det gick i alla fall ut på att hela familjen hoppade på mamma och kittlade henne. Ofta lyckades hon vända min och min systers uppmärksamhet åt pappa istället så att vi hoppade på honom. Man kunde skratta så att man hade ont i magen och svårt att andas.
Nu på senare år har så klart vår relation utvecklats. Jag är så oerhört imponerad över hur de kan se mig och min syster som vuxna. Nu kan jag känna att vi har ett stort utbyte och de är öppna för mina tankar och jag är öppen för vad de säger. Även om vi bor långt från varandra och inte kan träffas så ofta vet man vilken familj man tillhör och var man ska vända sig om livet skulle krångla till sig.
I början av höstterminerna på skolan där jag jobbar sitter vi alltid ner med varje elev och intervjuar dem. Förra året satt vi och hörde många historier från tonåringar som redan varit med om för mycket i livet. Ofta handlade det som föräldrar som inte riktigt kunnat ta sitt vuxenansvar. Efter en vecka med dessa möten ringde jag hemma och tackade mamma och pappa för att de varit normala vettiga föräldrar. Det är det som behövs. Vi behöver fler ”Svensson-föräldrar” som går till jobbet, älskar sina barn över allt annat, spelar fotboll med dem, hjälper dem med läxorna, betalar sina skatter, inte lär dem att dricka alkohol och gör andra liknande helt vanliga saker. Det är det som skapar trygga barn, barn som kommer att växa upp och bli föräldrar.
En av de absolut största händelserna i mitt liv hände när jag var 13 år gammal. Det hela började på en fest som släkten hade hemma hos Maja och Elon. (Till min barndom hör många väldigt trevliga släktfester.) På denna fest kunde pappa inte hålla sig längre. Jag tror inte att han diskuterat saken med mamma innan, men jag vet inte. Hur som helst hade vi en lek där man skulle ta reda på hur bra olika par i släkten kände varandra. En av frågorna löd: ”För vad älskar din man dig mest?” Jag mins inte vad mamma svarade men jag vet att de inte fick någon poäng på frågan. När pappa skulle svara sa han: ”Jag älskar Mona mest för det barn hon bär på.” Det blev helt tyst bland alla mostrar och kusiner. Vad var det han hade sagt. Tankarna snurrade verkligen till några varv i min hjärna innan jag fattade vad som hade hänt. Jag hade aldrig tänkt tanken ens. Det hade alltid varit jag och min två år yngre syster och nu skulle vi bli en till.
Sommaren när Petra föddes var det hur varmt som helst. Hon föddes den 7:e juli och vi hade då legat ut med båten på havet i flera veckor, för att det var den enda platsen min mamma kunde trivas på, höggravid som hon var. Familjen var brunare än någonsin. Att få komma in på BB dagen efter och hålla denna lilla människa, känna släktskapet och få vara världens stoltaste storebror var bland det största jag varit med om. Vilken grej! Att få ha Petra i våra liv betyder oerhört mycket. Hon lärde mig massor och fortsätter att göra så nu 13, snart 14 år gammal.
Så för att avsluta denna lilla stenbetraktelse. Mina föräldrar har sått saker in i mitt liv som jag skördar varje dag. Det handlar om trygghet, framtidstro och en känsla av tillhörighet som man kan vara stolt över.
För övrigt kommer de ner hit nu till helgen och vi ska uppleva lite Skånsk vår hade vi tänkt. Härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar